Det brister i rapporteringen från Etiopien och fallet med de två fängslade svenska journalisterna Schibbye och Persson. Nästan alla artiklar, all rapportering, tar ställning utan att undersöka. Eller åtminstone presentera uppgifter som resultat av undersökningar.
Jag vet av erfarenhet att mycket utlandsrapportering grundar sig på läsning av andra medier och ett eget hopkok, så kallad rewrite, av den typen av fynd. Mycket lite grundar sig på traditionella journalistiska arbetsmetoder – själv kontakta källor, göra faktakontroll, sålla bort osäkra uppgifter, osv.
Men om man använder samma metod, så går det att sammanfatta förutsättningarna så här:
- Etiopien är ett land i krig
- Den ena gruppen kallar den andra för terrorister
- Den andra gruppen kallar den första för diktatorsregim
- Konflikten har sitt ursprung ända tillbaka till 1977 och kriget om Ogaden. Detta i sin tur är ett resultat av kalla kriget och västmakternas inblandning i området.
- En betydelsefull ingrediens är kampen om makten över de olje- och gasfyndigheter som finns i Ogaden.
I detta är det helt omöjligt att ta ställning utan att ha gjort åratal av undersökningar och research. Därför är det inte heller möjligt att avgöra vad som är sanning i benämningarna terrorist och diktator.
Men det borde gå att undersöka, analysera och rapportera om de uppgifter som förekommit vad gäller svenskarna:
- Vad hände i London när de mötte ledare för gerillan?
- Varför förekommer det vid olika tider olika uppgifter om vad svenskarna skulle göra i Etiopien?
- Varför dröjde det innan någon inom svenska medier ville kännas vid de två svenskarnas möjligt journalistiska ambitioner i området?
- Varför saknas uppgifter som kan bekräfta svenskarnas förklaring till bilderna där de poserar med vapen?
- Vilket ställningstagande har de båda journalisterna gjort innan de bestämt sig för att undersöka och rapportera?
Det är för många krokiga frågetecken och för få utropstecken i den rapportering jag ser. En rapportering som jag bedömer som mera affekterad än behäftad med objektiva ambitioner.
Frånvaro av uppgifter brukar betyda att de antingen inte finns eller att de är bortvalda för att de inte passar in i mönstret om man valt sida i sin vinkel.
I utländska medier finns en betydligt större spridning på infallsvinklar i det här fallet. Jag har bland annat läst uppgiften att det kan ge fyra års fängelse att olovligt ta sig in i landet. Den uppgifter har jag inte sett i svenska medier.
På flera håll i världen framförs åsikten att ”hur hade ni i Sverige reagerat om ett par afrikaner tog sig in i ert land med hjälp av väpnade motståndare till regimen och som också vid gripandet besköt de nationella trupperna?”
Man kan inte heller räkna med att ett land i krig följer traditionell etik och moral. Det är alltså förenat med stor fara att sätta sig i en position där ett sådant lands makt kan skaffa sig kontroll över dig.
Många journalister världen över gör och har gjort beundransvärda risktagningar för att rapportera om det de anser angeläget. De har också varit medvetna om att de i yrket har haft fiender av det slag som inte drar sig för att bruka våld. En hel del sådana journalister har också dött under sitt arbete. Det är en konsekvens man får räkna med, ungefär på samma sätt som de som stiger Mount Everest känner till att även de allra mest förberedda och skickliga klättrar avlidit av den utmaning de gett sig i kast med.
Slutligen, det är mycket olyckligt, och för familjerna tragiskt, att de båda svenskarna fängslats. Frågan är hur mycket av frågeställningarna ovan som tål att besvaras medan de båda befinner sig i Etiopiskt förvar.
Min slutsats är att härifrån Sverige kan vi i stort sett inte veta någonting, eftersom den undersökande journalistiken lyser med sin frånvaro.
Uppdatering 2012-01-10: Svenskarna ansöker om nåd idag. Det innebär att de måste erkänna brotten de dömts för och be om ursäkt.
© Tomas Carlsson
