Ledningen för MEG 2015, Mediedagarna i Göteborg, vill kontrollera vilka medier som bevakar konferensen/mässan, och vad dessa skriver i sina artiklar.
En frilanskollega har ansökt om ackreditering, med intyg från sin uppdragsgivare, men blivit nekad ackreditering. Detta efter att till och med svarat på detaljerade frågor om vad som ska skrivas/bevakas och “hur stor” uppdragsgivaren är. Det känns ohygieniskt att ens ställa dessa frågor.
Samtidigt skriver MEG i sin reklam att det är en mötesplats för “aktörer som avgör hur medielandskapet ser ut”. MEG vill inte bara vara ett “forum för det politiska samtalet om mediefrågor” och en samlingsplats för folk intresserade av medieutveckling, MEG vill också kontrollera och styra vilka som skriver och vad som skrivs om själva mässan, som arrangeras på Svenska Mässan i Göteborg.
Första programpunkten heter “Frilans – himmel eller helvete”.
En frilansjournalist får det självklart svårare att arbeta om ackrediteringar till evenemang som ska bevakas inte godkänns. Man kan säga att den som nekar motverkar frilansarnas försörjningsmöjligheter.
Dagen innan jag skrev det här inlägget, så skrev jag ett mail till ansvarig för MEG – Jessika Wassberg och ifrågasatte deras sätt att hantera frilansackrediteringar. Bara tio minuter senare fick jag ett telefonsamtal från informationschefen Birgitta Jacobsson Ekblom, som ville veta vem som min protest avsåg. Det kunde jag naturligtvis inte berätta eftersom jag agerade i frågan på eget initiativ, men när jag tittar närmare på fallet, så måste de ha förstått vem det handlade om. Och den snabba responsen imponerar, det visar att de är på tårna när det gäller hur MEG uppfattas.
Jag nämner att deras beslut upprört många frilansjournalister i en diskussion “som nu pågår mellan oss frilansjournalister i SJF”. Informationschefen undrar då med förvånat tonfall om vi frilansjournalister har en egen sammanslutning där vi diskuterar.
Hon gör klart att de faktiskt granskar vilka medier det är som får ackreditering, men förnekar först att de vill kontrollera vilka medier som bevakar.
“Det är ett speciellt evenemang eftersom det samtidigt är fortbildning för journalister”, säger hon. Oklart om hon då tänker att journalister kanske vill skaffa sig gratis utbildning genom att skaffa falska intyg. Kränkande skulle det kännas för mig om det varit jag som sökt och nekats med en sådan motivering.
Först får MEG, tillsammans med ackrediteringsansökan från min kollega, ett perfekt och legitimt intyg från frilansens uppdragsgivare. För “att kunna ta ställning” får sedan frilansen frågan om hur många prenumeranter uppdragsgivaren har och vilka som är målgrupperna.
Men det räcker inte med detta. MEGs funktionärer vill sedan också veta “vad är det för slags artikel/reportage du har tänkt skriva från MEG”.
Dessa båda frågor går tvärt emot allt det som är sund etik i ett fritt och öppet medielandskap. Det går också emot flera programpunkter på MEG. “Global free speech”, “Självcensur på Sri Lanka”, “Det offentliga samtalets grovarbetare”, “Massmediernas enfaldiga typer”, och en rad andra punkter om frihet, öppenhet och yttrandefrihet i medielandskapet.
I den journalistiska etiken finns som en grundpelare att inte låta sig styras av någon utanför redaktionen. Att bevaka ett evenemang innebär att man också har friheten att inte skriva något alls om innehållet inte var tillräckligt relevant eller intressant.
Vår kollega svarar dock snällt och utförligt på frågorna och nämner ett seminarie som en slags utgångspunkt, men tydliggör också proffsigt och elegant: “vitsen med en mässa är att låta sig inspireras av utbudet…inte att från början ha låst sig fast…slutresultatet kan därför bli en annan slags text än vad jag och uppdragsgivaren kommit överens om”. Kollegan tror självklart att hennes förklaringar ska vara tillräckligt och att allt är ett misstag i alla hast. Hon anar inte att kontroll och styrning är en medveten policy från mässgeneralerna.
Min kollega erbjuds en entrébiljett, som annars kostar 100 kronor, men nekas ackreditering till seminarierna som kostar 6625 kronor inklusive moms för de båda dagarna. Alla i branschen vet att det inte går att sälja in ett reportage med en startkostnad på den summan, så i praktiken är det ett slags censur.
Ett 70-tal företag medverkar på mässan – de flesta inom PR eller informatörsområdet. En minoritet inom journalistiska medier.
En annan kollega föreslog fyndigt att Mediedagarna skulle döpas om till Lobbydagarna. Ett bättre sätt vore att öppna mässan för journalister som har uppdrag att bevaka den. #meg15
©Tomas Carlsson 2015-03-05
Tillägg: Bakom MEG står Tidningsutgivarna (TU), Bok & Bibliotek i Norden och MedieAkademin.
