Företag väljer ibland att marknadsföra företagsnamn eller produktnamn med versalisering av andra tecken än begynnelsebokstaven. ”MoDo” är ett klassiskt exempel.
Det är noga undersökt och allmänt erkänt att ju fler stora bokstäver, versaler, ett ord innehåller, desto mera stoppar det upp läsningen och förståelsen av texten. Orsaken är att ordbilderna blir mera otydliga. Man ska också ha klart för sig att större andel av befolkningen än vad man tror har läsproblem eller problem med abstraktioner (olika siffror finns men uppåt 25 procent är möjligt). Det gör det än viktigare att texter riktade mot allmänheten är designade efter största möjliga tillgänglighet.
Möjligheterna att leka med tecken är oändliga och det är omöjligt att förutspå alla tänkbara varianter som framtiden bär med sig. Därför finns det rekommendationer att följa om hur man i löpande text hanterar ord som läses som ett helt ord, men skrives som om det var flera ord. Istället för mellanslag har då ofta en versal bokstav klämts in. Exempel: AstraZeneca, iPad. Skrives Astra Zeneca respektive Ipad.
Det kallas normalisering och syftar till att göra det så enkelt som möjligt att läsa. Det ska också vara så enkelt som möjligt att hantera nya skrivkombinationer som dyker upp. Ta exempelvis bokstäverna ipad. I början av en mening ska det vara stor bokstav – något undantag från det finns inte. Ska ordet i början av en mening då skrivas IPad? Det behöver man inte ta ställning till om man följer rekommendationerna för normalisering. Ipad är ett produktnamn och skrivs med stor begynnelsebokstav. Punkt.
Genom åren har jag deltagit i otaliga diskussioner där det hävdats att om företaget bestämt sig för att kommunicera sitt namn eller produktnamn på ett visst sätt, så måste pressen också återge det så. Det finns till och med de som hävdar att det skulle vara ett brott mot varumärkeslagen att återge ett företags- eller produktnamn på annat sätt än vad varumärkesägaren använder i sin kommunikation. Inget kan vara mer fel.
Nu kan man nog vara helt säker på att om det fanns en lag som tvingade de som använder det fria ordet att skriva sina ord med en viss kombination av versaler och gemener, så hade de stora företagasjättarna sedan länge utnyttjat denna möjlighet och stämt tidning efter tidning. Så har inte skett.
Bara för att klarlägga saken från ett annat perspektiv bad jag en bekant att motivera det hela ur ett juridiskt perspektiv. Så här säger Daniel Westman, duktig jurist som är anställd på institutet för rättsinformatik på Stockholms universitet:
”Skälen för att inte reglera hur en tidning benämner ett varumärke är att detta skulle utgöra en begränsning av yttrandefriheten. Utan uttryckligt stöd i TF och YGL får sådan begränsningar bara göras för rent kommersiella yttranden.”
TF står för Tryckfrihetsförordningen och YGL för Yttrandefrihetsgrundlagen. Detta är övergripande lagar, grundlagar, som gäller framför andra lagar i de flesta fall. Dessa lagar får inte heller ändras hur som helst.
Trösten för ivrarna som vill bestämma hur andra skriver, är att var och en får göra som den vill. Det finns redaktioner som i sin språkpolicy bestämt att inte följa rekommendationerna.
Personligen kan jag tycka att de företag som väljer att frångå vanliga skrivregler i sin kommunikation av namn skapar onödiga problem. Varför kommunicera BAGARENiMJÖLBY när man därigenom starkt begränsar antalet personer som kan få klart för sig hur gott bröd de bakar?
© Tomas Carlsson
För övrigt: Det finns människor i Sverige som heter Pad. ”I, Pad”, kan de skriva som titel på sin biografi på engelska… (jmf: I, Claudius)
Uppdatering: Mikael Winterkvist har också skrivit om ämnet i artikeln Språk och produktnamn.
