Att kopiera en film kostar: en dator, ett kopieringsproogram, ett koperingsmedia och el, samt internetuppkoppling kanske för att ladda hem filmen. därtill kommer tid och värderar man sin egen fritid kostar det också exakt den summan i krångel i kopieringstekniken, mm.
Att sprida en film som en “pirat” innebär också kostnader. Och de flesta spridningspirater gör det inte i något slags ideelt syfte. De tjänar i form av att de bidrar till volymen av spritt material coh därmed också kan ta hem eller få kopior av andra i gengäld och därigenom få tillgång till material de inte annars skulle ha tillgång till.
Inom andra områden är kopiering av immateriella värden också förknippat kostnader och utbyte. En hundralapp är en slags immateriellt värde eftersom själva mediet inte motsvarar det utbyte man kan få av själva innehållet: siffrorna 100 kr.
Att kopiera 1000 hundralappar innebär en ringa kostnad i förhållande till utväxlingen, och mera ringa ju högre värde på sedlarna man kopierar.
Det är ingen som har några synpunkter på att staten anser sig ha upphovsrätt att producera sedlar, eftersom var och en har intresse av att det inte kopieras hejvilt för att inte intjänade pengarna skall sjunka i värde. Till slut skulle det monetära systemet få hög inflation.
Alltså acceptar alla att upphovsrätt på just sedlar vidmaktshålls med den striktaste kontroll. Om alla människor skulle vara upphovsrättsägare till film, musik, text och andra sådana immateriallet värden som de har egenintresse av, så tror jag inte att upprördheten över upphovsrättslagarna skulle vara lika spridd. Tvärtom.
Exempelvis kunde man börja avlöna folk med inteckningar i upphovsrättsskyddat material. Istället för 20 000 kronor i månadslön så får du 0,05 procent av intäkterna på Gessles nästa cd.
Då skulle det vara kul att se hur saker utvecklade sig för “spridarna” som gratis tillhandahåller det som ägarna tänkt sig att köpa bröd och smör för.
©Tomas Carlsson 2008-12-02
