Det är inte mycket du skulle ge din ena arm för att få. Utom möjligtvis då viktiga telefonsamtal. För då är det många som gladeligen blockerar sin ena arm för att hålla luren till örat.
Sedan slutet av 1980-talet har jag använt olika typer av headset till telefonen. Det började med trådburna och övergick sedan till trådlösa.
Under tiden på Mariestads-Tidningen som sportchef och tekniskt ansvarig på redaktionen förundrades jag över folks förmåga att på olika sätt hantera telefon och anteckningar samtidigt. Många höll telefonen i vänster hand, men för höger öra och skrev sedan så gott de kunde i sina anteckningsblock.
När jag började där 1987 fanns inte ens elektriska skrivmaskiner. Med en bakgrund som ingenjör insåg jag snabbt vilken tid vi skulle spara med datorer, så jag började ganska snart ta alla anteckningar på dator. Eftersom jag skriver med nio fingrar fick det också bli en lösning för telefonen. Då fanns det smarta hållare att fästa i luren, så att densamma gick att fästa med en båge över skallen så att luren satt stadigt vid öra och mun som hållen av en hand.
Så småningom blev det en mera gedigen lösning: specialtelefon, headset-uttag och riktigt dubbelsidigt headset. Redan då insåg jag att det var guds gåva till mina händer.
Tiden har gått och antalet headset som avverkats är otaliga. Nu är det fortfarande dator och telefon som gäller, men datorn använder jag just nu på ett tåg och mobiltelefonen är ansluten till ett trådlöst stereoheadset. Musiken i öronen tonar ned om någon ringer eller jag själv ringer ut. Ljudet är perfekt och jag kan göra precis vad jag vill, röra mig fritt och känna mig totalt obegränsad. Varje gång jag får samtal i en trådbunden telefon får jag en känsla av att vara fastbunden, som om halva min tid slösas på att huvudet används till samtalet, medan resten av kroppen inte kan göra annat än det man kan göra med en hand i närheten av telefonapparaten.
© Tomas Carlsson 2009-02-18
