Få journalister har gjort sådant avtryck och intryck som Hannes Råstam. Nu är han död, alldeles för tidigt.
Jag minns på ett seminarie hos Grävande Journalister i Göteborg när Janne Josefsson berättade om hur Råstam arbetade. Josefsson belyste att få kolleger verkligen satte sig och läste en utredning på 1000 sidor, från pärm till pärm, och i en intervjusituation kunde rätta intervjupersonen och hänvisa till vilken sida i utredningen det stod på. Det tyder på en extraordinär begåvning som man nog måste vara född med.
Jag har samtalat med Råstam vid några tillfällen – främst om musik (Hannes var skicklig basist), men även journalistik. Ödmjukhet och ärlighet, inte minst mot sig själv, är de egenskaper jag fäste mig mest vid. Sedan har var och en kunnat se med vilken enorm vilja och noggrannhet han researchat och presenterat reportage i fall som tidigare betraktats som mer eller mindre ”hopplösa” att undersöka rent journalistiskt.
Hannes Råstam har kunnat jobba i en miljö som gett tillgång till stora resurser, men har också själv lagt ned långt mycket mera energi än vad man kan vänta sig av en enda människa.
Han gav hopp om journalistiken och stod för något som bit för bit raderas ut på redaktion efter redaktion i den nya tid av snuttifiering, historielöshet, sociala medie-förförelse som kännetecknar journalistdebatten idag. Det är som om det inte längre finns någon förståelse för vad journalistik är – och att det tar tid och kostar pengar/resurser. Det finns nästan inga miljöer kvar som ger utrymme för journalister med liknande talanger som Hannes Råstam hade. Det är en sorg i sig.
Man kan hoppas att Hannes Råstams avtryck inom yrket är tillräckligt starkt för att leva kvar och påminna om hur det är hantverket och inte kanalerna, som är avgörande för god journalistik.
Tillägg: Magasinet filter har lagt ut sitt stora Hannes Råstam-porträtt från i höstas på sin webbplats.
©Tomas Carlsson
