Några har de senaste månaderna hoppats på, och till och med försökt få det att gå så, att bloggandet ska dö ut.
Det är som att hoppas på att folk ska sluta andas.
Man kan tänka sig hur det skulle kännas i en allt mer nedsmutsad luft att få sticka in huvudet i ett hål med alldeles frisk underbar luft och bara dra in andetag på andetag utan att få ständiga hostattacker.
Samma sak är det nu när folk, hög som låg, upptäckt möjligheten att komma till tals hela tiden.
Vi har inga stammar längre, inga klaner. Ni som sett filmen “Känd från teve” har fattat att stammen, hundratalet personer som brukar finnas kring en människa, ersatts av teveapparaten och socialdramerna där. Men det har skapat en “syrebrist” vad gäller behovet av att få komma till uttryck. Det är liksom ingen som svarar när man pratar till teveapparaten, ingen som nickar menande tillbaka när man gnäller över SJ:s idiotiska kundhanteringsprinciper.
Nu finns bloggen. Den ger på ett perfekt sätt intrycket av att man blir hörd och sedd. Med dess hjälp ersätts snacket runt lägerelden. Visserligen är det som att affischera i skogen. Bara några blir hittade och sedda. Men det spelar ingen roll, för besöksräknaren tickar framåt i alla fall när vänner, släktingar och bloggaren själv tittar in på sidan regelbundet.
Några kommer att tröttna och kräva mer kvalitativ respons, eller mera IRL-lyssnande på gnäll, skäll eller jubel. Desto fler kommer att upptäcka möjligheten att bli sedd av snart en miljard internetanvändare.
© Tomas Carlsson 2005-12-18
Se mina foton
